Spec. barnmorskan

Idag träffade jag specialbarnmorskan igen för samtal om min förlossningsrädsla. Vi kunde båda konstatera att jag har kommit långt i min egen bearbetning av den stundande förlossningen men jag kunde ännu inte förstå hur en så stor bebis kan komma ut ur mitt underliv. Min hjärna kunde helt enkelt inte förstå hur det kan vara logiskt möjligt. Barnmorskan berättade ingående hur livmodern är som en enda stor muskel och hur den är flexibel. Hon visade med hjälp av en modell hur bäckenbotten är uppbyggd med sina mjuka fogar och förklarade. Till slut kunde jag förstå att det finns plats för bebisen att komma ut! =) Det är komiskt hur intellektet inte kan fatta det fastän det föds så många barn här i världen, men jag behövde få det förklarat för mig av en BM som kunde få mig att förstå.

Eventuell rädsla förhindrar inte bebisen att komma ut, den kommer att komma ut, så jag kan slänga rädslan åt sidan - kroppen fixar det iaf. Det rädslan gör är att den får mig att uppleva smärtan som värre då jag spänner mig. Därför är det viktigt för mig att lita på att kroppen kan sitt jobb och fokusera på att slappna av. BM berättade att många kvinnor har träningsvärk efter sin förlossning just för att de har spänt sig under förlossningsarbetet och precis så kände jag när jag hade mina kraftiga menssmärtor. Jag spände mig och fick ryggont efter mensen tills jag läste om smärthantering att man ska se smärtan som lokal där den är och slappna av i övriga kroppen. Inte lätt - men det går med träning.

Vi pratade även om hur jag ger intryck av att vara så lugn och samlad så att det kan misstolkas som att jag klarar av mycket mer än jag gör. Det är därför viktigt för mig att vara tydlig och kanske säga ngt i stil med "jag vet att det kanske inte syns på mig men jag har jätteont och jag vill att du undersöker mig" för att slippa riskera att bli nonchalerad eller hemskickad från förlossningen (som är en del av min oro att inte bli tagen på allvar). Eftersom jag nu förbereder mig mentalt för dyktekniken, att dyka in i smärtan och följa med kroppen så kanske jag kommer verka samlad? Allt handlar ju om olika sätt att hantera smärtan på och olika smärttrösklar som vi har. Jag vet ju inte hur min smärttröskel är jämfört med någon annans? Jag kommer ju möta något i livet som jag aldrig upplevt förut.

Kort och gott så ska jag berätta ärligt för personalen vad jag känner och vad jag behöver för att vara säker på att få en så trygg och positiv förlossning som möjligt.