Evelina Ester

Evelina Ester föddes kl.07.47 lördagen den 24 juli.
Hon vägde 3855 gram och var 50 cm lång.

Min förlossningsberättelse

Vid 18-tiden på fredagen så var jag helt slut och bara grät hemma så jag ringde till förlossningen på Östra och de sa att jag var välkommen in. När vi kom till förlossningsavdelningen så möttes vi av en barnmorska som sa att de hade diskuterat efter att ha läst min journal och kommit fram till att det är bäst att jag åker upp till specialförlossningen direkt för att vara på säkra sidan. Jag brydde mig inte nämnvärt vart de tog mig, jag var bara glad över att de tog emot mig (senare fick jag veta att det var pga misstänkt havandeskapsförgiftning). När vi kom upp till spec förlossningen så mötte vi en äldre barnmorska som sa till mig att jag åker inte härifrån förrän jag har fått bebisen. Det var som att hon förstod vad jag behövde höra, jag blev så glad och lättad, nu skulle jag få hjälp att få ut ungen! BM tog prov (CTG, blodtryck etc) och undersökte mig, jag var öppen 3 cm. Jag fick lägga mig i ett varmt bad och E duschade lindrande varmvatten mot min magge när värkarna kom, det var skönt och avslappnande. Jag pratade med BM och sa att jag var positivt inställd till lustgas och epidural ryggbedövning. Hon tog blodprover på mig inför att jag eventuellt önskade epidural längre fram. Som svalkande i det varma badet fick vi saft med is och en jättesmarrig glassdrink. –”Vi borde gå hit oftare!” skämtade jag med E mellan värkarna.

Efter en lång stund i badet ville jag komma upp och röra på mig så vi gick tillbaka till rummet. Jag testade gåstol och pilatesboll samtidigt som jag sög i mig lustgas och E masserade min svank. BM undersökte mig igen och jag var öppen 5 cm vid 23.30. Då jag hade så ont i svanken så föreslog BM sterila kvaddlar vilket jag först var skeptisk mot men gick med på att prova. De hjälpte föga då värkarna började komma tätare och starkare så jag bad om att få epidural strax innan kl.01. Det kanske tog en kvart innan narkosläkaren kom och jag såg det som min räddning men anade föga vilken smärtsam halvtimme som väntade mig. Narkosläkaren var arrogant och kallhjärtad och förberedde sig länge och väl inför att sätta epiduralet medan jag vred mig i plågor och hade börjat skrika både det ena och det andra. (Allt ifrån ”åh Gud” till ”fy fan” och ”jag vill dö”!) Jag hade god lust att ge honom en käftsmäll! CTG:n som mätte värkarna slog i taket berättade E och det var plågsamt för honom att bara hjälplöst se på medan jag försvann in i mig själv av smärtorna.

Narkosläkaren misslyckades att sätta epiduralet första gången och fick börja om från början. Det enda hopp jag hade kvar var att tiden går och att snart skulle epiduralet vara satt och hjälpa mig. Vid något tillfälle sa E till mig att han aldrig kommer utsätta mig för det här igen, jag log inombords för det var tröstande att höra. Även om vi båda ville få barn så var tanken på att någonsin genomgå det här igen fullkomligt otänkbart. När epiduralet äntligen började verka och epiduralmannen hade gått så kunde jag sakta börja pusta ut. E satte på CD-boxen ”Änglar” med klassisk musik som jag hade med mig och en rofylld atmosfär fyllde rummet. Jag sög i mig lustgas och värkarna lugnade ner sig. E somnade i stolen bredvid och jag slumrade mellan lustgassugandet. BM lät mig vila och föreslog först vid kl.03-tiden att sätta in värkstimulerande dropp då epiduralet hade slagit ut det mesta av värkarna.

Jag var fortfarande bara öppen 5 cm och jag borde ha öppnat mig mera vid det här laget. Jag ställde mig upp mot gåstolen och tog emot värkarna genom att använda mig utav dyktekniken som jag läst om innan. Tanken är att följa med värkarna och slappna av i kroppen istället för att spänna sig. Jag tänkte ”tung tung tung”, andades så lugnt jag kunde och fokuserade på att slappna av. BM ökade sakta det värkstimulerande droppet och hon gjorde det respektfullt och försiktigt så jag kunde hänga med i stegringen av värkarna. Ungefär vid 06-tiden så var jag öppen helt och vid samma veva bytte barnmorskorna skift så jag fick tillbaka den äldre barnmorskan lagom till krystningsarbetet. Musiken från boxen ”Änglar” hade börjat spela ”Ave Maria” och ”Halleluja” så det var riktigt pampig stämning i rummet, kommenterade BM. Jag noterade inte musiken så värst mycket men det var ändå skönt att ha den i bakgrunden.

Jag kände mig nervös inför krystarbetet då jag inte visste hur smärtsamt det skulle vara, jag orkade inte med något liknande som vid epidural-sättningen. BM instruerade mig på ett enkelt och naturligt sätt, vänligt och bestämt, hur jag skulle krysta. Jag kände mig mest bajsnödig och mentalt kunde jag inte förstå att jag ska krysta fram en livs levande människobebis så det enda jag kunde föreställa mig inför min inre syn var att jag var enormt förstoppad och måste krysta fram en stor bajskorv. Jag greppade snabbt hur jag skulle krysta och samarbetade tight med BM, följde hennes ord och min kropps signaler. BM sa att huvudet började synas och jag fick känna med ena handen men det gav mig inget, jag var fortfarande inställd på att bajsa ut korven! Målfokuserat krystade jag när BM sa åt mig att krysta. Trots att trycket ökade för varje krystning så krystade jag inte mer än vad BM gav mig order, jag ville inte spricka utan jag ville att min kropp skulle hinna anpassa sig efter det stora som skulle ut. Smärtan fanns där hela tiden men inget kunde vara värre än vid epidural-stunden.

Efter 45 min så ploppade bebisen ut ur mig och allt tryck försvann, vilken lättnad. BM la snabbt den kletiga, lätt blåa bebisen på min mage och jag var totalt utmattad. Lättad över att det hela var över men så trött så jag fattade knappt vad som låg på min mage. Bara glad över att det var över. BM sydde två stygn vilket inte alls var så mycket och efteråt fick jag höra att krystningsarbetet hade gått fort för att vara förstföderska. Jag upplevde krystningsarbetet som positivt, samarbetet med BM gick så smidigt och det kändes som om tiden flög fram. När BM och undersköterskorna var klara så lämnade de oss tre i fred i rummet och vi fick in en omtänksamt iordningställd bricka med goda smörgåsar, te, äppeldricka med frysta jordgubbar och en liten blomma. Evelina Ester hade fötts och lyckan hade börjat.

lång latensfas

Natten mot torsdag kl.03 började jag vakna till av förvärkar och gick in på småtimmarna på varktimer.se för att mäta dem, de var med ca 8-12 min mellanrum och jag mådde hyffsat. Glädje och spänning växlade och jag förberedde mig med att bl.a. duscha/tvätta håret. Jag tänkte att Albertina kommer nog den 22 juli och det gav mig hopp och glädje. Men värkarna kom inte så mycket tätare så det var lång väntan, däremot blev de starkare och jag blev tröttare framåt eftermiddagen, så kl.17 åkte vi in till Mölndal för en undersökning även om jag visste att jag skulle med all säkerhet bli hemskickad. Jag var trött och orolig och ville bli nedlugnad av professionell personal och det blev jag. En görgo barnmorska tog hand om mig och kunde konstatera att inget fostervatten har läckt, däremot så gick slemproppen under de två timmar som vi var där. Vi fick åka hem med två Citadon men var välkomna att ringa tillbaka när som helst.

Väl hemma så intensifierades värkarna och kom tätare och starkare, jag kämpade mig igenom dem med E och även om jag visste vid 00-tiden att det inte var dags så orkade jag inte längre utan vi åkte in trots att det bara var 4-5 min emellan. Jag var bara så slut. Blodtrycket låg på 160/100 och de sa att det kan bero på stress, men de tog blodprov för att kolla att de inre organen mådde bra. Bebisen mådde super visade CTG. De undersökte mig och jag var öppen 1 cm men då jag var så trött så beslöt de för att ge mig ngt att sova på, morfinspruta och ett rum på BB för natten tillsammans med E. Himmelriket att få sova! Jag sov som en drogad stock fram till 04 och åt en banan + snickers, men när förvärkarna satte igång och morfinet klingade av så spydde jag upp allt. Fullt normalt sa vår goa sköterskan (en ny kvinna) och jag fick duscha/sova innan det var dags för frukost. Jag tog lite fil och cornflakes men det dröjde inte många minuter innan det kom upp igen, suck. Vi fick ta hissen upp till förlossningen igen där en ny barnmorska undersökte mig (blodtryck, urinprov, CTG). Bebisen mådde super fortfarande. En läkare kom in och sa att de vill hålla koll på mina värden dock då blodtrycket var 130/95 och urinprovet nu visade mer äggvita. Levervärdena var bra men de gör en säkerhetsåtgärd. Vi skulle på vägen hem åka förbi Östra och få instruktioner om hur jag ska samla urin i en dunk (ja, bokstavligen i en dunk!) under ett dygn. Kommer bebisen i natt så ska vi åka in till Östra, får jag symtom (huvudvärk, illamående) så ska vi åka till Östra. Annars, om urinprovet visar okej och bebisen vill komma så är vi välkomna till Mölndal igen.

Vi kom hem 11.30 och jag åt lite kycklingsoppa försiktigt, men det dröjde inte länge förrän det kom upp igen. Suck. Sen dess har jag vilat, tagit förvärkar och druckit äppeljuice och annat försiktigt. Jag har nu fått i mig hallonkräm och lyckats behålla det, gott. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan., Jag lever på hoppet att Albertina vill komma ut okomplicerat det här datumet (23:e) men oron dyker ibland upp att förlossningen blir komplicerad, att jag är för trött och har för lite krafter/näring i kroppen när det väl gäller. Men det enda jag kan göra är att leva här och nu och ta en värk i taget. E och jag tar värkarna rutinmässigt numera och samarbetar. Tiden emellan sover jag, vilar, dricker juice, kissar i dunken eller som nu bloggar. Det börjar bli ruskigt ruskigt tröttsamt detta men vad gör man? Det ligger utanför min påverkan. Så jag bloggar sakligt för min egen bearbetnings skull och för att nära och kära kan få en rapport utan att jag behöver prata i telefon för det orkar jag inte göra med någon just nu. Jag orkar bara skriva lite i taget och ta en värk och sen skriva igen, ser det som en liten underhållning/bearbetning. Nu ska jag sova igen. Jag tar tacksamt emot alla tankar och böner! Kram Minna

Varning

Varning! Följande inlägg kan vara jobbigt att läsa för känsliga gravida/förlossningsrädda. (Jag har stor respekt för förlossningsrädda då jag själv har tampats med rädslan.)

räkmacka vid havet och psykbryt

På eftermiddagen blev det tryckande 30 grader varmt och luften stod still, riktigt plågsam värme för mig. E hade köpt två räkmackor och vi åkte till havet där det fläktade lite grand. Det är inte bekvämt att sitta på klipporna och jag är så trött på att vara höggravid, vill ha tillbaka min smidighet, men jag njöt så mycket jag kunde av vårt enkla lilla firande av bröllopsdagen vid havet.

När vi kom hem så skulle E byta bromsklossarna på bilen, han håller väl också på att bli tokig av väntan även om han är så lugn på ytan. Jag skulle bara fixa några saker så de var i ordning ifall bebisen kommer snart. Jag letade efter glasögonfodralet i handväskan för jag tänkte att jag behöver nog inte solglasögon på förlossningen men hittade dem inte, de låg säkert längst ner i väskan. Jag tappade tålamodet och skulle vända upp och ner på väskan men slängde ursinnigt handväskan över hela vardagsrummet samtidigt som jag röt till. Stackars katterna sprang och gömde sig helt förfärade och jag satte mig och grät hysteriskt i soffan. Totalt psykbryt. Jag är så så så trött på det här eländet, jag vill inte vara gravid längre!

Lugnt hos barnmorskan

Idag hos barnmorskan visade blodtrycket på 140/80, urinprovet visade samma låga värde så nu kunde barnmorskan konstatera att det är lugnt, jag slipper extra kontroller. Om blodtrycket hade varit 140/90 fler gånger eller gått upp så hade det funnits skäl att fortsätta övervaka det med extra kontroller. Ifall jag kände mig orolig så var jag dock välkommen på fredag för en blodtryckskontroll, men jag föredrog att vara hemma och vila - eller klämma ut en unge! :-)

Idag är det varmt och jag är trött efter en dålig nattsömn, ska vila så gott jag kan för när E kommer hem så ska vi fira vår bröllopsdag. Ett lugnt firande som förhoppningsvis innehåller inslag av räkor för det är jag grymt sugen på!

Alla lägger sig i

Det är okej att jag, E, mamma, bror, svägerska, svärisar och nära & kära frågar och undrar hur det är och väntar otåligt på bebisens ankomst MEN när grannar också lägger sig i så retas min integritetsnerv. Idag gick jag ut på uteplatsen bara för att ta in torkställningen efter att tvätten hade torkat och först kommer en gubbe till snacksalig granne som fäller en kommentar "har bebisen inte kommit ut än?". Jag har fått lära mig stort tålamod med honom då han alltid, always och alltid ska säga någonting (räcker aldrig med ett enkelt hej) så det var väl väntat att han skulle börja glappa på käften. Men då hör jag tanten på balkongen ovanför som också börjar babbla med mig, jag tittar upp och ser henne och hennes gubbe som tittar ner på mig. Tanten babblar på och jag svarar kort och artigt samtidigt som jag beväras av den obekväma ställningen för mig att stå nedanför och titta uppåt. Jag avslutar den meningslösa konversationen så snart jag kan för nog är det uppenbart att jag står där nere i en ful hemmagravidklänning och är tjockare än tjockast, lämna mig i fred tack! Jag tar torkställningen och går in så får de tycka att jag är asocial, ensamvarg eller vad de vill.

Barnmorskan åter igen

Börjar bli tjatigt det här men vad skriver man om när man inte orkar göra så mycket annat som höggravid? Livet blir litet. Efter en dålig nattsömn så knatade jag iväg till barnmorskan igen, denna gången var blodtrycket 130/80 och lever- och pissvärdet visade bra så både BM och jag pustade ut. Även om jag har längtat efter igångsättning så har jag läst om nackdelarna på nätet och föredrar nog nu istället att det kommer igång av sig själv på naturligt sätt. Fast helst inte på onsdag då det är vår bröllopsdag, det vore alldeles för klyschigt och opraktiskt, jag vill gärna skilja på Albertinas födelsedag och vår bröllopsdag.

Resten av dagen försökte jag sova ikapp sömnbristen och fikade/spelade playstation med min bror och hans fru. Mucho trevligt. =)

Sova, äta, snarka

Sova, äta, snarka, sova, äta, vila, promenera i slow motion, äta, sova, surfa, äta, spela playstation. Kul liv det här! Öhh..

Ringde Östra

Trots en god natts sömn så har jag varit tröttare än någonsin tidigare under graviditeten idag. Lägg på illamående ovanpå det så har du oro. Jag försökte vila bort det, äta bort det, ta en stilla promenad och få frisk luft men jag kände mig inte bättre för det. Till slut ringde jag Östra för att jag kunde inte släppa tanken på högt blodtryck och havandeskapsförgiftning. Även om jag någonstans önskade att de skulle vilja ta in mig och sätta igång värkarna så var det hur läskigt som helst att ringa Östra. Barnmorskan som svarade ställde några konkreta frågor och jag svarade så tydligt jag kunde om mitt läge. Hon gav till svar att det är normalt att känna så när man är höggravid och det är så kvavt som det är idag. Det jag ska göra är att vila så det får jag väl fortsätta med. Jag känner mig verkligen som en gammal tant, varenda steg jag tar går mödosamt. Det enda som inte är tant över mig är när jag spelar "need for speed" med E för att distrahera mig från läget som jag har svårt för att gilla - höggravid.

Barnmorskan IGEN

Jag börjar bli trött på att knata till barnmorskan men det är ju bra att de håller koll. Denna gången visade blodtrycket på 140/90 och de tog det med två olika apparater och vila emellan för att vara säkra. Urinprovet visade åter spår av äggvita men hade inte höjts sen sist. Barnmorskan tog blodprov på mig för att kolla levervärde och jag ska tillbaks igen på måndag morgon för mer prover. Åtgärden ifall jag visar på havandeskapsförgiftning är att föda barn (att de sätter igång mig) och på måndag är dagen D då det är beräknat till så vi får väl hoppas att bebisen kommer ut självmant. Till dess ska jag vila och dricka vatten enligt barnmorskans order. Jag undrar om spela playstation räknas som vila? ;-)

Förvärkar och dyktekniken

Jag har läst på om dyktekniken och den faller mig mer i smaken än någon profylax-andning. Tanken bakom dyktekniken är att värkarna kan ses som vågor som kommer och går (och det stämmer ju när de blir regelbundna, mellan värkarna så är det lugnt och sen kommer nästa värk). Istället för att fly från smärtan, bli rädd och/eller spänna sig (arbeta mot kroppen) så ska man dyka in i smärtan och tillåta den finnas - följa med den. Smärtan har ju ett positivt syfte och det är att föra bebisen neråt och slutligen ut. Jag vet att det inte kommer bli lätt att föda men jag hoppas att med hjälp av dyktekniken kunna hantera smärtan lite bättre. Jag vet av erfarenhet efter mina kraftiga menssmärtor att oro, rädsla och att man spänner sig bara förvärrar situationen. Jag är positivt inställd till andra medicinska smärtlindringar som komplement till dyktekniken, jag är inte någon superkvinna som ska försöka föda naturellt! Det jag känner att jag vill testa för att lindra smärtan under förlossningen kommer jag att testa.

Jag har diffusa, oregelbundna förvärkar och redan nu försöker jag träna i att dyka ner i dem. Den första bråkdels sekunden som förvärken kommer så reagerar jag instinktivt med att hålla andan och spänna axlarna, men sen försöker jag så fort jag kommer på mig själv att slappna av och dyka in i smärtan. Det var någon som sa att förvärkarna kan ses som en gradvis tillvänjning till värkarna som kommer komma. Genom att de sakta tilltar i styrka och intensitet så vänjer man sig sakta vid dem, eller vänja sig vid dem kanske man aldrig gör men om krystvärkarna skulle komma som en blixt från klar himmel så skulle man kanske falla ihop och dö på kuppen av rena chocken!

Jag känner mig redo, visst, jag kan bli mer redo än såhär men hallå! Jag vill sätta igång nu, tuta och köra!

Vindaloo

Pengarna rinner mellan våra fingrar då vi ofta numera köper mat ute, jag hoppas att vi blir lite mer ekonomiska när Albertina kommer men risken finns väl att vi inte orkar laga så mycket mat hemma då heller. Men å andra sidan så blir det ingen semesterresa denna sommar så det kanske jämnar ut sig?

I kväll så kände jag för riktigt kryddstark mat, dels pga att det var länge sen och dels för att det sägs (jag tror inte hundra på det men iaf) att det kan starta förlossningen. Jag beställde en Vindaloo och det var nog den starkaste Vindaloo jag någonsin har ätit. Jag älskar kryddstark mat men här bokstavligen simmade chilifröna omkring i lammgrytan! Som tur är så satt jag hemma på uteplatsen medan munnen brann, ögonen tårades, näsan rann och jag svettades. :-))

Nu blir det hallonbladste och jag erkänner öppet och ärligt; jag är fruktansvärt trött på att vara gravid!!!

Barnmorskan igen

Jag var så toktrött och hade ont bara av att gå inne i lägenheten (bebisen trycker neråt och varje steg går i slow motion) så jag kollade med E om han kunde sluta tidigare och skjutsa mig till barnmorskan, och det kunde han till min stora glädje. Jag kom med ättiksstinkande teva-sandaler då jag hade tvättat dem med vatten och ättika tidigt imorse för att ta bort svettlukten, men nu så stank de ättika istället. Det dröjde inte länge förrän fötterna var blöta av svett inne på barnmorskemottagningen ändå så det är väl bara att kapitulera inför kroppen, jag kan inte vara fräsch i ett tillstånd som detta.

Jag vägde 93 kg och kunde konstatera med ett skratt att jag har gått upp exakt 30 kg sen innan graviditeten. Barnmorskan sa att det syns att jag har svullnat upp och är mycket rundare i ansiktet men att jag nog kommer kissa ut mycket efter förlossningen. Jag längtar som en tok till att få kissa ut vattnet!!

Blodtrycket låg på 140/85 så jag fick kissa i en liten plastmugg vilket inte var lätt att göra då magen var i vägen och jag såg inte om jag kissade i muggen eller inte. Jag hade lite äggvita i urinen så barnmorskan ville kolla blodtrycket en gång till efter att jag vilat i en kvart. Jag fick sätta mig på en bekväm stol med fotpall och titta ut på grönområdet bakom MVC. När hon sen tog blodtrycket igen så var det 120/80 om jag minns rätt. Men barnmorskan ville ändå hålla det under uppsikt så jag ska dit igen på fredag för blodtryckskontroll och urinprov. Jag hoppas bara att ungen har kommit ut innan fredag men magkänslan säger att lilla Albertina trivs bra med att ligga i maggen och reta mamma, så det blir nog en sväng till MVC på fredag också.

Från askan in i...

Vi åkte till havet för att få lite fläkt men det visade sig vara totalt misslyckat, det fläktade inte ens något vid havet. AC:n i bilen var det enda stället som var skönt. Fötterna är extremt svullna i hettan och värker, men jag har vant mig vid eländet. Det enda jag hoppas på är att ungen kommer ut snart och jag kan svettas/kissa ut allt vatten jag har i kroppen. Snälla, låt det ske snart!

27 grader i skuggan

27 grader i skuggan och luften står still, om det bara kunde fläkta lite åtminstone! Jag sov knappt någonting i natt, har ont i huvudet, illamående och vet inte vart jag ska ta vägen. Svullen och ser ut som en skräcködla som någon har misshandlat. Åskregn hit tack!!!

Obekvämt att sova

Tårarna bränner bakom mina ögonlock när jag försöker och försöker sova. Jag är svintrött men värmen är outhärdlig och jag finner ingen bekväm sovställning. Till slut ger jag upp och bäddar för mig i gästrummet där gästsängen är mjukare, kanske kan jag få sova bekvämare där. Min hårda säng som jag älskar lämpar sig inte längre för min tunga kropp. Innan jag gör ett (för hundraelfte gången denna natt) försök till att sova ska jag dock äta en nattmacka, de två bananerna tidigare i natt stillade inte min hunger, jag skulle behöva äta en kinabuffé mitt i natten men det är tyvärr omöjligt just nu. Åh, vad jag älskar att vara gravid.

Bio i hettan

Idag blev det bio för att undkomma hettan, närmare 30 grader varmt och åska i luften. Vi såg Shrek med engelskt tal och 3D, bebben rörde sig förnöjt i maggen och blivande mamman (öh.. jag!) satt med tårar i ögonen vid varje rörande fjantscen i den tecknade filmen. :-))

Playstation

Playstation är beställd av E´s svåger. Vi får låna den så jag slipper börja klättra på väggarna (det blir så tungt med magen) och han kommer hit med den imorgon. Jag hoppas han har något bra spel som jag totalt kan fastna i. ;-)

Nu: Min sedvanliga banan och soyadryck med chokladsmak. Om några timmar är det kanske dags för min macka på småtimmarna, innan det är dags för morgonens frukost. :-))

Känslor

Orolig, ängslig, fundersam, envis, förvissad, upprymd, glad, förväntansfull, lugn, otålig, tvivlande, trött.

Urk burk

Jag har varit kass i magen och illamående av och till i några dagar nu. Kan inte äta/dricka allt jag känner för längre och måste springa på toa ofta för att magen är lite halvlös sådär (kul info). Jag har för mig att det är ett av tecknena på att kroppen förbereder sig inför förlossningen men att det kan pågå i någon vecka eller två så jag kan inte förvänta mig att det är dags än även om jag vill få det överstökat.

Jag ser förlossningen mer och mer som att "ja tack, det får sätta igång nu så att det blir överstökat". Förlossningen är ett moment som måste ske för att bebisen ska komma ut och då kan vi väl bara tuta och köra nu då så är det gjort? Men det är inget jag kan påverka så det gäller väl för mig att vila och äta så att jag har krafter när det väl gäller. Nu ska jag ta en härlig, lång dusch och sen sätta mig och virka - lagom soft! =)

Slow motion

Allt går i slow motion, trots en god natts sömn så tar allting så mycket längre tid att göra. Jag får ont i mina svullna fötter när jag går omkring och ska greja i lägenheten så det blir inte långvariga grejer jag orkar med. En tupplur mitt på dagen är absolut nödvändig, och mat, och mellanmål. Dagen går i ett nafs! Jag är glad åt det lilla jag orkar/hinner med. Drömmen om att ha en lägenhet i perfekt ordning inför bebbens ankomst har jag lagt åt sidan (det kanske jag redan har nämnt? Jag är senil och disträ också!). Som tur är så tär det lugna livstempot inte på mitt psyke, det vore hemskt om jag skulle bli uttråkad och understimulerad också på kuppen - det räcker med allt annat jag känner mig handikappad inför. Nej, vid fint väder sitter jag under mitt parasoll och virkar - och det går också långsamt pga svullna fingrar. :-))

Spec. barnmorskan

Idag träffade jag specialbarnmorskan igen för samtal om min förlossningsrädsla. Vi kunde båda konstatera att jag har kommit långt i min egen bearbetning av den stundande förlossningen men jag kunde ännu inte förstå hur en så stor bebis kan komma ut ur mitt underliv. Min hjärna kunde helt enkelt inte förstå hur det kan vara logiskt möjligt. Barnmorskan berättade ingående hur livmodern är som en enda stor muskel och hur den är flexibel. Hon visade med hjälp av en modell hur bäckenbotten är uppbyggd med sina mjuka fogar och förklarade. Till slut kunde jag förstå att det finns plats för bebisen att komma ut! =) Det är komiskt hur intellektet inte kan fatta det fastän det föds så många barn här i världen, men jag behövde få det förklarat för mig av en BM som kunde få mig att förstå.

Eventuell rädsla förhindrar inte bebisen att komma ut, den kommer att komma ut, så jag kan slänga rädslan åt sidan - kroppen fixar det iaf. Det rädslan gör är att den får mig att uppleva smärtan som värre då jag spänner mig. Därför är det viktigt för mig att lita på att kroppen kan sitt jobb och fokusera på att slappna av. BM berättade att många kvinnor har träningsvärk efter sin förlossning just för att de har spänt sig under förlossningsarbetet och precis så kände jag när jag hade mina kraftiga menssmärtor. Jag spände mig och fick ryggont efter mensen tills jag läste om smärthantering att man ska se smärtan som lokal där den är och slappna av i övriga kroppen. Inte lätt - men det går med träning.

Vi pratade även om hur jag ger intryck av att vara så lugn och samlad så att det kan misstolkas som att jag klarar av mycket mer än jag gör. Det är därför viktigt för mig att vara tydlig och kanske säga ngt i stil med "jag vet att det kanske inte syns på mig men jag har jätteont och jag vill att du undersöker mig" för att slippa riskera att bli nonchalerad eller hemskickad från förlossningen (som är en del av min oro att inte bli tagen på allvar). Eftersom jag nu förbereder mig mentalt för dyktekniken, att dyka in i smärtan och följa med kroppen så kanske jag kommer verka samlad? Allt handlar ju om olika sätt att hantera smärtan på och olika smärttrösklar som vi har. Jag vet ju inte hur min smärttröskel är jämfört med någon annans? Jag kommer ju möta något i livet som jag aldrig upplevt förut.

Kort och gott så ska jag berätta ärligt för personalen vad jag känner och vad jag behöver för att vara säker på att få en så trygg och positiv förlossning som möjligt.

Bra dag trots Illamående

Idag har varit en bra dag, kände mig rätt så utvilad så jag tog en promenad på förmiddagen innan jag började tvätta massa tvätt. Vila behöver jag göra ändå såklart och det blev två tupplurar på eftermiddagen. Senare på dagen började jag känna mig illamående men jag vet av erfarenhet att det oftast beror på att kroppen behöver mer näring (eller vila eller vatten), så jag käkade/vilade och drack vatten. (Intresseklubben antecknar) ;-)

När jag var liten så blev jag ofta magsjuka och min mamma sa att jag ändå måste få i mig någonting så jag har någonting att spy upp, paradoxalt kan tyckas men jag har i efterhand tyckt att hon hade alldeles rätt. Det var ju inte så att hon tvingade i mig en stek utan det var snälla saker för magen som silverte eller liknande. Kroppen hinner ta upp lite näring och när kräkreflexen sätter in så har man någonting att spy upp och inte bara magsaft och galla som kan vara riktigt plågsamt. Kan kanske tyckas att min mamma var hård, men jag tycker att hon var vettig, och jag hoppas jag kan bli lika ståndaktig som hon när jag blir mamma och inte ger efter för lilla söta dotterns gråt (när syftet är ngt bra med det hela).

Höggravid

Idag är det 15 dagar kvar till beräknad förlossning och jag känner mig verkligen höggravid. Trött som stryk, tung, svullen, ont i fötterna och tjock. Vi åkte till E´s syster för att låna hem deras spjälsäng och när jag gick på toa så vägde jag mig på deras badrumsvåg av ren nyfikenhet. Nyfikenheten sänkte dock mitt trötta humör ytterligare när vågen visade 90 kg. Jag hoppas innerligt att den visar lite mer än barnmorskans våg, 90 kg innebär nästan 30 kilos viktuppgång sen jag var icke-gravid! 30 kg på 9 månader känns, det är en stor förändring i min kropp på relativt kort tid - det är inte konstigt att jag känner mig stor.

Gradvis omvandling till skräcködla

När jag vaknar på morgonen så är jag varm, svullen och stel i kroppen. Det tar tid och är mödosamt att mobilisera kroppen från liggande sidoläge till att komma upp ur sängen med den stora magen. Mina första steg går sakta och vaggande fram med bekymrad min till toaletten då mina fötter gör så ont. Väl framme i badrummet så ser jag en skräcködla i spegeln. Ansiktet är svullet, runt och med djupa ögonpåsar som hänger nedanför de små grisögonen. Naturen omvandlar mig sakta från fräsch, ung kvinna till en tjugo år äldre skräcködla - precis som mammor ska se ut!

Hett

Idag var årets hittills varmaste dag, närmare 30 grader. Det var tur att vinden fläktade för annars hade det blivit outhärdligt. E och jag började dagen med att åka ut till Delsjön där det fanns både skugga och toaletter (ett måste numera). Efter att vi slöat där ett tag så åkte vi till en babybutik där jag köpte två sköna amningsbh:ar. Sen avnjöt vi indisk mat och tittade på bofinkar som åt kokt ris på restaurangens uteservering. E ville så gärna lyssna på högtalare i en hifi-butik och övertalade mig genom att säga att de har AC inne i butiken. Att gå ett kvarter i stan i den här hettan och luften stod still var ändå plågsamt, men vad gör man inte för sin älskling?

Väl hemma igen så la jag mig med en iskall vetekudde på huvudet och med golvfläkten på för en tupplur. Jag vaknar av att E lägger en hand på min arm och min egen högljudda snark som avbryts mitt snarken. Generad skrattar jag åt att han har en snarkande fru och sätter mig och virkar vidare på bebisfilten på uteplatsen där det nu har blivit skugga. Vid 6-tiden träffar vi min bror + hans fru för korvgrillning vid havet där det fläktar såååå skönt. Det visar sig vara ett privat ställe och vi blir gentlemannamässigt avvisade av ett par säkerhetsvakter, men vi får avsluta vår grillning först och det var ju vänligt. Som efterrätt blir det glass och godis i Eriksbergshamnen innan vi skiljs åt. En mycket god avslutning på en het dag som jag befarade bli hemsk pga värmen men som faktiskt blev uthärdlig - jag överlevde värmen och fick ha en underbar dag! Gott! Nu ska jag sova då jag är alldeles slut...

Svalkande glass och kokande hemfärd

Det var mysigt att träffa forumtjejerna för en svalkande glass på Lejonet & björnen vid Danska vägen, men hemfärden blev en svettig bastutur. Pga en olycka stängdes hela bron av till vårt kära Hisingen-island så det blev lång väntetid i kokheta stan innan vi kom på en bastuhet buss till Backaplan där vi fick byta till en annan buss. Nu är jag hemma och ska försöka kyla ner mig, varm och genomsvettig som jag är.

Svettats som en gris

Jag har svettats som en gris, legat vaken pga illamående, sprungit på toa flera ggr och varit lös i magen. Jag riktigt njuuuter av min graviditet.. ;)
Dags att gå och lägga sig igen och hoppas jag kan fungera idag som en människa trots en dålig natt.

Å så vände det...

När jag hade skrivit klart skoluppgiften så kände jag att jag måste vila men jag fick ingen ro i kroppen. Istället blev jag illamående, yr, darrig och kände allmän obehagskänsla i kroppen. Numera kanske jag inte kan räkna med hela bra dagar utan halva bra och dåliga dagar, det kan vända på bara några timmar. Trots att jag ätit diverse saker med jämna mellanrum så kom jag på att jag kanske ändå ätit för lite, så när E kom hem så åkte vi till Sibylla (vi var båda trötta och orkade inte fixa ngn käk hemma). Efter en hamburgare och lite mer vila hemma så kom krafterna tillbaka lite grand, och det var ju skönt det då vi fick spontant besök av några kompisar sen. Det är ju kul att orka vara lite social åtminstone. Nu väntar sängen och jag hoppas jag får sova gott i natt så jag orkar träffa forumtjejerna imorgon och äta glass på lejonet & björnen. :-P

Svart kaffe på uteplatsen

Mörkrostat, nymalet, svart kaffe på uteplatsen tillsammans med något sött - det är att njuta av livet för mig just nu! Om jag har fått sova en god natts sömn (vilket jag tackar Gud för när jag får) så följer min dagsrutin ungefär detsamma varje dag. Jag kliver upp samtidigt som E, runt 06.00, och äter min första frukost för att jag skulle hungra ihjäl om jag låg kvar i sängen utan mat. När E har åkt till jobbet så går jag och lägger mig igen och sover några timmar, sen vaknar jag och äter frukost nummer två. Vanligtvis fastnar jag framför datorn och surfar segt på meningslösa sidor tills jag tar en tidig lunch, efter lunchen tar jag oftast en tupplur igen. Efter tuppluren när klockan är strax över 12 så, om jag har en bra dag, är jag utvilad och redo att ta tag i dagen och göra någonting vettigt. (Dåliga dagar blir inget vettigt gjort.) Idag är en bra dag och jag njuter av en kopp kaffe och är i färd med att skriva klart examensuppgiften för sommarkursen.

Jag har 18 dagar kvar till beräknad förlossning så det är nog inte så konstigt att jag behöver vila så mycket. Hemmet blir inte superduper städat inför bebisens ankomst men det är nog bättre att jag har krafter till förlossningen än ett skinande hem.