Min förlossningsberättelse

Vid 18-tiden på fredagen så var jag helt slut och bara grät hemma så jag ringde till förlossningen på Östra och de sa att jag var välkommen in. När vi kom till förlossningsavdelningen så möttes vi av en barnmorska som sa att de hade diskuterat efter att ha läst min journal och kommit fram till att det är bäst att jag åker upp till specialförlossningen direkt för att vara på säkra sidan. Jag brydde mig inte nämnvärt vart de tog mig, jag var bara glad över att de tog emot mig (senare fick jag veta att det var pga misstänkt havandeskapsförgiftning). När vi kom upp till spec förlossningen så mötte vi en äldre barnmorska som sa till mig att jag åker inte härifrån förrän jag har fått bebisen. Det var som att hon förstod vad jag behövde höra, jag blev så glad och lättad, nu skulle jag få hjälp att få ut ungen! BM tog prov (CTG, blodtryck etc) och undersökte mig, jag var öppen 3 cm. Jag fick lägga mig i ett varmt bad och E duschade lindrande varmvatten mot min magge när värkarna kom, det var skönt och avslappnande. Jag pratade med BM och sa att jag var positivt inställd till lustgas och epidural ryggbedövning. Hon tog blodprover på mig inför att jag eventuellt önskade epidural längre fram. Som svalkande i det varma badet fick vi saft med is och en jättesmarrig glassdrink. –”Vi borde gå hit oftare!” skämtade jag med E mellan värkarna.

Efter en lång stund i badet ville jag komma upp och röra på mig så vi gick tillbaka till rummet. Jag testade gåstol och pilatesboll samtidigt som jag sög i mig lustgas och E masserade min svank. BM undersökte mig igen och jag var öppen 5 cm vid 23.30. Då jag hade så ont i svanken så föreslog BM sterila kvaddlar vilket jag först var skeptisk mot men gick med på att prova. De hjälpte föga då värkarna började komma tätare och starkare så jag bad om att få epidural strax innan kl.01. Det kanske tog en kvart innan narkosläkaren kom och jag såg det som min räddning men anade föga vilken smärtsam halvtimme som väntade mig. Narkosläkaren var arrogant och kallhjärtad och förberedde sig länge och väl inför att sätta epiduralet medan jag vred mig i plågor och hade börjat skrika både det ena och det andra. (Allt ifrån ”åh Gud” till ”fy fan” och ”jag vill dö”!) Jag hade god lust att ge honom en käftsmäll! CTG:n som mätte värkarna slog i taket berättade E och det var plågsamt för honom att bara hjälplöst se på medan jag försvann in i mig själv av smärtorna.

Narkosläkaren misslyckades att sätta epiduralet första gången och fick börja om från början. Det enda hopp jag hade kvar var att tiden går och att snart skulle epiduralet vara satt och hjälpa mig. Vid något tillfälle sa E till mig att han aldrig kommer utsätta mig för det här igen, jag log inombords för det var tröstande att höra. Även om vi båda ville få barn så var tanken på att någonsin genomgå det här igen fullkomligt otänkbart. När epiduralet äntligen började verka och epiduralmannen hade gått så kunde jag sakta börja pusta ut. E satte på CD-boxen ”Änglar” med klassisk musik som jag hade med mig och en rofylld atmosfär fyllde rummet. Jag sög i mig lustgas och värkarna lugnade ner sig. E somnade i stolen bredvid och jag slumrade mellan lustgassugandet. BM lät mig vila och föreslog först vid kl.03-tiden att sätta in värkstimulerande dropp då epiduralet hade slagit ut det mesta av värkarna.

Jag var fortfarande bara öppen 5 cm och jag borde ha öppnat mig mera vid det här laget. Jag ställde mig upp mot gåstolen och tog emot värkarna genom att använda mig utav dyktekniken som jag läst om innan. Tanken är att följa med värkarna och slappna av i kroppen istället för att spänna sig. Jag tänkte ”tung tung tung”, andades så lugnt jag kunde och fokuserade på att slappna av. BM ökade sakta det värkstimulerande droppet och hon gjorde det respektfullt och försiktigt så jag kunde hänga med i stegringen av värkarna. Ungefär vid 06-tiden så var jag öppen helt och vid samma veva bytte barnmorskorna skift så jag fick tillbaka den äldre barnmorskan lagom till krystningsarbetet. Musiken från boxen ”Änglar” hade börjat spela ”Ave Maria” och ”Halleluja” så det var riktigt pampig stämning i rummet, kommenterade BM. Jag noterade inte musiken så värst mycket men det var ändå skönt att ha den i bakgrunden.

Jag kände mig nervös inför krystarbetet då jag inte visste hur smärtsamt det skulle vara, jag orkade inte med något liknande som vid epidural-sättningen. BM instruerade mig på ett enkelt och naturligt sätt, vänligt och bestämt, hur jag skulle krysta. Jag kände mig mest bajsnödig och mentalt kunde jag inte förstå att jag ska krysta fram en livs levande människobebis så det enda jag kunde föreställa mig inför min inre syn var att jag var enormt förstoppad och måste krysta fram en stor bajskorv. Jag greppade snabbt hur jag skulle krysta och samarbetade tight med BM, följde hennes ord och min kropps signaler. BM sa att huvudet började synas och jag fick känna med ena handen men det gav mig inget, jag var fortfarande inställd på att bajsa ut korven! Målfokuserat krystade jag när BM sa åt mig att krysta. Trots att trycket ökade för varje krystning så krystade jag inte mer än vad BM gav mig order, jag ville inte spricka utan jag ville att min kropp skulle hinna anpassa sig efter det stora som skulle ut. Smärtan fanns där hela tiden men inget kunde vara värre än vid epidural-stunden.

Efter 45 min så ploppade bebisen ut ur mig och allt tryck försvann, vilken lättnad. BM la snabbt den kletiga, lätt blåa bebisen på min mage och jag var totalt utmattad. Lättad över att det hela var över men så trött så jag fattade knappt vad som låg på min mage. Bara glad över att det var över. BM sydde två stygn vilket inte alls var så mycket och efteråt fick jag höra att krystningsarbetet hade gått fort för att vara förstföderska. Jag upplevde krystningsarbetet som positivt, samarbetet med BM gick så smidigt och det kändes som om tiden flög fram. När BM och undersköterskorna var klara så lämnade de oss tre i fred i rummet och vi fick in en omtänksamt iordningställd bricka med goda smörgåsar, te, äppeldricka med frysta jordgubbar och en liten blomma. Evelina Ester hade fötts och lyckan hade börjat.