lördag 14 augusti 2010
fredag 30 juli 2010
Evelina Ester
Evelina Ester föddes kl.07.47 lördagen den 24 juli.
Hon vägde 3855 gram och var 50 cm lång.
lördag 24 juli 2010
Min förlossningsberättelse
Vid 18-tiden på fredagen så var jag helt slut och bara grät hemma så jag ringde till förlossningen på Östra och de sa att jag var välkommen in. När vi kom till förlossningsavdelningen så möttes vi av en barnmorska som sa att de hade diskuterat efter att ha läst min journal och kommit fram till att det är bäst att jag åker upp till specialförlossningen direkt för att vara på säkra sidan. Jag brydde mig inte nämnvärt vart de tog mig, jag var bara glad över att de tog emot mig (senare fick jag veta att det var pga misstänkt havandeskapsförgiftning). När vi kom upp till spec förlossningen så mötte vi en äldre barnmorska som sa till mig att jag åker inte härifrån förrän jag har fått bebisen. Det var som att hon förstod vad jag behövde höra, jag blev så glad och lättad, nu skulle jag få hjälp att få ut ungen! BM tog prov (CTG, blodtryck etc) och undersökte mig, jag var öppen 3 cm. Jag fick lägga mig i ett varmt bad och E duschade lindrande varmvatten mot min magge när värkarna kom, det var skönt och avslappnande. Jag pratade med BM och sa att jag var positivt inställd till lustgas och epidural ryggbedövning. Hon tog blodprover på mig inför att jag eventuellt önskade epidural längre fram. Som svalkande i det varma badet fick vi saft med is och en jättesmarrig glassdrink. –”Vi borde gå hit oftare!” skämtade jag med E mellan värkarna.
Efter en lång stund i badet ville jag komma upp och röra på mig så vi gick tillbaka till rummet. Jag testade gåstol och pilatesboll samtidigt som jag sög i mig lustgas och E masserade min svank. BM undersökte mig igen och jag var öppen 5 cm vid 23.30. Då jag hade så ont i svanken så föreslog BM sterila kvaddlar vilket jag först var skeptisk mot men gick med på att prova. De hjälpte föga då värkarna började komma tätare och starkare så jag bad om att få epidural strax innan kl.01. Det kanske tog en kvart innan narkosläkaren kom och jag såg det som min räddning men anade föga vilken smärtsam halvtimme som väntade mig. Narkosläkaren var arrogant och kallhjärtad och förberedde sig länge och väl inför att sätta epiduralet medan jag vred mig i plågor och hade börjat skrika både det ena och det andra. (Allt ifrån ”åh Gud” till ”fy fan” och ”jag vill dö”!) Jag hade god lust att ge honom en käftsmäll! CTG:n som mätte värkarna slog i taket berättade E och det var plågsamt för honom att bara hjälplöst se på medan jag försvann in i mig själv av smärtorna.
Narkosläkaren misslyckades att sätta epiduralet första gången och fick börja om från början. Det enda hopp jag hade kvar var att tiden går och att snart skulle epiduralet vara satt och hjälpa mig. Vid något tillfälle sa E till mig att han aldrig kommer utsätta mig för det här igen, jag log inombords för det var tröstande att höra. Även om vi båda ville få barn så var tanken på att någonsin genomgå det här igen fullkomligt otänkbart. När epiduralet äntligen började verka och epiduralmannen hade gått så kunde jag sakta börja pusta ut. E satte på CD-boxen ”Änglar” med klassisk musik som jag hade med mig och en rofylld atmosfär fyllde rummet. Jag sög i mig lustgas och värkarna lugnade ner sig. E somnade i stolen bredvid och jag slumrade mellan lustgassugandet. BM lät mig vila och föreslog först vid kl.03-tiden att sätta in värkstimulerande dropp då epiduralet hade slagit ut det mesta av värkarna.
Jag var fortfarande bara öppen 5 cm och jag borde ha öppnat mig mera vid det här laget. Jag ställde mig upp mot gåstolen och tog emot värkarna genom att använda mig utav dyktekniken som jag läst om innan. Tanken är att följa med värkarna och slappna av i kroppen istället för att spänna sig. Jag tänkte ”tung tung tung”, andades så lugnt jag kunde och fokuserade på att slappna av. BM ökade sakta det värkstimulerande droppet och hon gjorde det respektfullt och försiktigt så jag kunde hänga med i stegringen av värkarna. Ungefär vid 06-tiden så var jag öppen helt och vid samma veva bytte barnmorskorna skift så jag fick tillbaka den äldre barnmorskan lagom till krystningsarbetet. Musiken från boxen ”Änglar” hade börjat spela ”Ave Maria” och ”Halleluja” så det var riktigt pampig stämning i rummet, kommenterade BM. Jag noterade inte musiken så värst mycket men det var ändå skönt att ha den i bakgrunden.
Jag kände mig nervös inför krystarbetet då jag inte visste hur smärtsamt det skulle vara, jag orkade inte med något liknande som vid epidural-sättningen. BM instruerade mig på ett enkelt och naturligt sätt, vänligt och bestämt, hur jag skulle krysta. Jag kände mig mest bajsnödig och mentalt kunde jag inte förstå att jag ska krysta fram en livs levande människobebis så det enda jag kunde föreställa mig inför min inre syn var att jag var enormt förstoppad och måste krysta fram en stor bajskorv. Jag greppade snabbt hur jag skulle krysta och samarbetade tight med BM, följde hennes ord och min kropps signaler. BM sa att huvudet började synas och jag fick känna med ena handen men det gav mig inget, jag var fortfarande inställd på att bajsa ut korven! Målfokuserat krystade jag när BM sa åt mig att krysta. Trots att trycket ökade för varje krystning så krystade jag inte mer än vad BM gav mig order, jag ville inte spricka utan jag ville att min kropp skulle hinna anpassa sig efter det stora som skulle ut. Smärtan fanns där hela tiden men inget kunde vara värre än vid epidural-stunden.
Efter 45 min så ploppade bebisen ut ur mig och allt tryck försvann, vilken lättnad. BM la snabbt den kletiga, lätt blåa bebisen på min mage och jag var totalt utmattad. Lättad över att det hela var över men så trött så jag fattade knappt vad som låg på min mage. Bara glad över att det var över. BM sydde två stygn vilket inte alls var så mycket och efteråt fick jag höra att krystningsarbetet hade gått fort för att vara förstföderska. Jag upplevde krystningsarbetet som positivt, samarbetet med BM gick så smidigt och det kändes som om tiden flög fram. När BM och undersköterskorna var klara så lämnade de oss tre i fred i rummet och vi fick in en omtänksamt iordningställd bricka med goda smörgåsar, te, äppeldricka med frysta jordgubbar och en liten blomma. Evelina Ester hade fötts och lyckan hade börjat.
Efter en lång stund i badet ville jag komma upp och röra på mig så vi gick tillbaka till rummet. Jag testade gåstol och pilatesboll samtidigt som jag sög i mig lustgas och E masserade min svank. BM undersökte mig igen och jag var öppen 5 cm vid 23.30. Då jag hade så ont i svanken så föreslog BM sterila kvaddlar vilket jag först var skeptisk mot men gick med på att prova. De hjälpte föga då värkarna började komma tätare och starkare så jag bad om att få epidural strax innan kl.01. Det kanske tog en kvart innan narkosläkaren kom och jag såg det som min räddning men anade föga vilken smärtsam halvtimme som väntade mig. Narkosläkaren var arrogant och kallhjärtad och förberedde sig länge och väl inför att sätta epiduralet medan jag vred mig i plågor och hade börjat skrika både det ena och det andra. (Allt ifrån ”åh Gud” till ”fy fan” och ”jag vill dö”!) Jag hade god lust att ge honom en käftsmäll! CTG:n som mätte värkarna slog i taket berättade E och det var plågsamt för honom att bara hjälplöst se på medan jag försvann in i mig själv av smärtorna.
Narkosläkaren misslyckades att sätta epiduralet första gången och fick börja om från början. Det enda hopp jag hade kvar var att tiden går och att snart skulle epiduralet vara satt och hjälpa mig. Vid något tillfälle sa E till mig att han aldrig kommer utsätta mig för det här igen, jag log inombords för det var tröstande att höra. Även om vi båda ville få barn så var tanken på att någonsin genomgå det här igen fullkomligt otänkbart. När epiduralet äntligen började verka och epiduralmannen hade gått så kunde jag sakta börja pusta ut. E satte på CD-boxen ”Änglar” med klassisk musik som jag hade med mig och en rofylld atmosfär fyllde rummet. Jag sög i mig lustgas och värkarna lugnade ner sig. E somnade i stolen bredvid och jag slumrade mellan lustgassugandet. BM lät mig vila och föreslog först vid kl.03-tiden att sätta in värkstimulerande dropp då epiduralet hade slagit ut det mesta av värkarna.
Jag var fortfarande bara öppen 5 cm och jag borde ha öppnat mig mera vid det här laget. Jag ställde mig upp mot gåstolen och tog emot värkarna genom att använda mig utav dyktekniken som jag läst om innan. Tanken är att följa med värkarna och slappna av i kroppen istället för att spänna sig. Jag tänkte ”tung tung tung”, andades så lugnt jag kunde och fokuserade på att slappna av. BM ökade sakta det värkstimulerande droppet och hon gjorde det respektfullt och försiktigt så jag kunde hänga med i stegringen av värkarna. Ungefär vid 06-tiden så var jag öppen helt och vid samma veva bytte barnmorskorna skift så jag fick tillbaka den äldre barnmorskan lagom till krystningsarbetet. Musiken från boxen ”Änglar” hade börjat spela ”Ave Maria” och ”Halleluja” så det var riktigt pampig stämning i rummet, kommenterade BM. Jag noterade inte musiken så värst mycket men det var ändå skönt att ha den i bakgrunden.
Jag kände mig nervös inför krystarbetet då jag inte visste hur smärtsamt det skulle vara, jag orkade inte med något liknande som vid epidural-sättningen. BM instruerade mig på ett enkelt och naturligt sätt, vänligt och bestämt, hur jag skulle krysta. Jag kände mig mest bajsnödig och mentalt kunde jag inte förstå att jag ska krysta fram en livs levande människobebis så det enda jag kunde föreställa mig inför min inre syn var att jag var enormt förstoppad och måste krysta fram en stor bajskorv. Jag greppade snabbt hur jag skulle krysta och samarbetade tight med BM, följde hennes ord och min kropps signaler. BM sa att huvudet började synas och jag fick känna med ena handen men det gav mig inget, jag var fortfarande inställd på att bajsa ut korven! Målfokuserat krystade jag när BM sa åt mig att krysta. Trots att trycket ökade för varje krystning så krystade jag inte mer än vad BM gav mig order, jag ville inte spricka utan jag ville att min kropp skulle hinna anpassa sig efter det stora som skulle ut. Smärtan fanns där hela tiden men inget kunde vara värre än vid epidural-stunden.
Efter 45 min så ploppade bebisen ut ur mig och allt tryck försvann, vilken lättnad. BM la snabbt den kletiga, lätt blåa bebisen på min mage och jag var totalt utmattad. Lättad över att det hela var över men så trött så jag fattade knappt vad som låg på min mage. Bara glad över att det var över. BM sydde två stygn vilket inte alls var så mycket och efteråt fick jag höra att krystningsarbetet hade gått fort för att vara förstföderska. Jag upplevde krystningsarbetet som positivt, samarbetet med BM gick så smidigt och det kändes som om tiden flög fram. När BM och undersköterskorna var klara så lämnade de oss tre i fred i rummet och vi fick in en omtänksamt iordningställd bricka med goda smörgåsar, te, äppeldricka med frysta jordgubbar och en liten blomma. Evelina Ester hade fötts och lyckan hade börjat.
fredag 23 juli 2010
lång latensfas
Natten mot torsdag kl.03 började jag vakna till av förvärkar och gick in på småtimmarna på varktimer.se för att mäta dem, de var med ca 8-12 min mellanrum och jag mådde hyffsat. Glädje och spänning växlade och jag förberedde mig med att bl.a. duscha/tvätta håret. Jag tänkte att Albertina kommer nog den 22 juli och det gav mig hopp och glädje. Men värkarna kom inte så mycket tätare så det var lång väntan, däremot blev de starkare och jag blev tröttare framåt eftermiddagen, så kl.17 åkte vi in till Mölndal för en undersökning även om jag visste att jag skulle med all säkerhet bli hemskickad. Jag var trött och orolig och ville bli nedlugnad av professionell personal och det blev jag. En görgo barnmorska tog hand om mig och kunde konstatera att inget fostervatten har läckt, däremot så gick slemproppen under de två timmar som vi var där. Vi fick åka hem med två Citadon men var välkomna att ringa tillbaka när som helst.
Väl hemma så intensifierades värkarna och kom tätare och starkare, jag kämpade mig igenom dem med E och även om jag visste vid 00-tiden att det inte var dags så orkade jag inte längre utan vi åkte in trots att det bara var 4-5 min emellan. Jag var bara så slut. Blodtrycket låg på 160/100 och de sa att det kan bero på stress, men de tog blodprov för att kolla att de inre organen mådde bra. Bebisen mådde super visade CTG. De undersökte mig och jag var öppen 1 cm men då jag var så trött så beslöt de för att ge mig ngt att sova på, morfinspruta och ett rum på BB för natten tillsammans med E. Himmelriket att få sova! Jag sov som en drogad stock fram till 04 och åt en banan + snickers, men när förvärkarna satte igång och morfinet klingade av så spydde jag upp allt. Fullt normalt sa vår goa sköterskan (en ny kvinna) och jag fick duscha/sova innan det var dags för frukost. Jag tog lite fil och cornflakes men det dröjde inte många minuter innan det kom upp igen, suck. Vi fick ta hissen upp till förlossningen igen där en ny barnmorska undersökte mig (blodtryck, urinprov, CTG). Bebisen mådde super fortfarande. En läkare kom in och sa att de vill hålla koll på mina värden dock då blodtrycket var 130/95 och urinprovet nu visade mer äggvita. Levervärdena var bra men de gör en säkerhetsåtgärd. Vi skulle på vägen hem åka förbi Östra och få instruktioner om hur jag ska samla urin i en dunk (ja, bokstavligen i en dunk!) under ett dygn. Kommer bebisen i natt så ska vi åka in till Östra, får jag symtom (huvudvärk, illamående) så ska vi åka till Östra. Annars, om urinprovet visar okej och bebisen vill komma så är vi välkomna till Mölndal igen.
Vi kom hem 11.30 och jag åt lite kycklingsoppa försiktigt, men det dröjde inte länge förrän det kom upp igen. Suck. Sen dess har jag vilat, tagit förvärkar och druckit äppeljuice och annat försiktigt. Jag har nu fått i mig hallonkräm och lyckats behålla det, gott. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan., Jag lever på hoppet att Albertina vill komma ut okomplicerat det här datumet (23:e) men oron dyker ibland upp att förlossningen blir komplicerad, att jag är för trött och har för lite krafter/näring i kroppen när det väl gäller. Men det enda jag kan göra är att leva här och nu och ta en värk i taget. E och jag tar värkarna rutinmässigt numera och samarbetar. Tiden emellan sover jag, vilar, dricker juice, kissar i dunken eller som nu bloggar. Det börjar bli ruskigt ruskigt tröttsamt detta men vad gör man? Det ligger utanför min påverkan. Så jag bloggar sakligt för min egen bearbetnings skull och för att nära och kära kan få en rapport utan att jag behöver prata i telefon för det orkar jag inte göra med någon just nu. Jag orkar bara skriva lite i taget och ta en värk och sen skriva igen, ser det som en liten underhållning/bearbetning. Nu ska jag sova igen. Jag tar tacksamt emot alla tankar och böner! Kram Minna
Väl hemma så intensifierades värkarna och kom tätare och starkare, jag kämpade mig igenom dem med E och även om jag visste vid 00-tiden att det inte var dags så orkade jag inte längre utan vi åkte in trots att det bara var 4-5 min emellan. Jag var bara så slut. Blodtrycket låg på 160/100 och de sa att det kan bero på stress, men de tog blodprov för att kolla att de inre organen mådde bra. Bebisen mådde super visade CTG. De undersökte mig och jag var öppen 1 cm men då jag var så trött så beslöt de för att ge mig ngt att sova på, morfinspruta och ett rum på BB för natten tillsammans med E. Himmelriket att få sova! Jag sov som en drogad stock fram till 04 och åt en banan + snickers, men när förvärkarna satte igång och morfinet klingade av så spydde jag upp allt. Fullt normalt sa vår goa sköterskan (en ny kvinna) och jag fick duscha/sova innan det var dags för frukost. Jag tog lite fil och cornflakes men det dröjde inte många minuter innan det kom upp igen, suck. Vi fick ta hissen upp till förlossningen igen där en ny barnmorska undersökte mig (blodtryck, urinprov, CTG). Bebisen mådde super fortfarande. En läkare kom in och sa att de vill hålla koll på mina värden dock då blodtrycket var 130/95 och urinprovet nu visade mer äggvita. Levervärdena var bra men de gör en säkerhetsåtgärd. Vi skulle på vägen hem åka förbi Östra och få instruktioner om hur jag ska samla urin i en dunk (ja, bokstavligen i en dunk!) under ett dygn. Kommer bebisen i natt så ska vi åka in till Östra, får jag symtom (huvudvärk, illamående) så ska vi åka till Östra. Annars, om urinprovet visar okej och bebisen vill komma så är vi välkomna till Mölndal igen.
Vi kom hem 11.30 och jag åt lite kycklingsoppa försiktigt, men det dröjde inte länge förrän det kom upp igen. Suck. Sen dess har jag vilat, tagit förvärkar och druckit äppeljuice och annat försiktigt. Jag har nu fått i mig hallonkräm och lyckats behålla det, gott. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan., Jag lever på hoppet att Albertina vill komma ut okomplicerat det här datumet (23:e) men oron dyker ibland upp att förlossningen blir komplicerad, att jag är för trött och har för lite krafter/näring i kroppen när det väl gäller. Men det enda jag kan göra är att leva här och nu och ta en värk i taget. E och jag tar värkarna rutinmässigt numera och samarbetar. Tiden emellan sover jag, vilar, dricker juice, kissar i dunken eller som nu bloggar. Det börjar bli ruskigt ruskigt tröttsamt detta men vad gör man? Det ligger utanför min påverkan. Så jag bloggar sakligt för min egen bearbetnings skull och för att nära och kära kan få en rapport utan att jag behöver prata i telefon för det orkar jag inte göra med någon just nu. Jag orkar bara skriva lite i taget och ta en värk och sen skriva igen, ser det som en liten underhållning/bearbetning. Nu ska jag sova igen. Jag tar tacksamt emot alla tankar och böner! Kram Minna
Varning
Varning! Följande inlägg kan vara jobbigt att läsa för känsliga gravida/förlossningsrädda. (Jag har stor respekt för förlossningsrädda då jag själv har tampats med rädslan.)
onsdag 21 juli 2010
räkmacka vid havet och psykbryt
På eftermiddagen blev det tryckande 30 grader varmt och luften stod still, riktigt plågsam värme för mig. E hade köpt två räkmackor och vi åkte till havet där det fläktade lite grand. Det är inte bekvämt att sitta på klipporna och jag är så trött på att vara höggravid, vill ha tillbaka min smidighet, men jag njöt så mycket jag kunde av vårt enkla lilla firande av bröllopsdagen vid havet.
När vi kom hem så skulle E byta bromsklossarna på bilen, han håller väl också på att bli tokig av väntan även om han är så lugn på ytan. Jag skulle bara fixa några saker så de var i ordning ifall bebisen kommer snart. Jag letade efter glasögonfodralet i handväskan för jag tänkte att jag behöver nog inte solglasögon på förlossningen men hittade dem inte, de låg säkert längst ner i väskan. Jag tappade tålamodet och skulle vända upp och ner på väskan men slängde ursinnigt handväskan över hela vardagsrummet samtidigt som jag röt till. Stackars katterna sprang och gömde sig helt förfärade och jag satte mig och grät hysteriskt i soffan. Totalt psykbryt. Jag är så så så trött på det här eländet, jag vill inte vara gravid längre!
När vi kom hem så skulle E byta bromsklossarna på bilen, han håller väl också på att bli tokig av väntan även om han är så lugn på ytan. Jag skulle bara fixa några saker så de var i ordning ifall bebisen kommer snart. Jag letade efter glasögonfodralet i handväskan för jag tänkte att jag behöver nog inte solglasögon på förlossningen men hittade dem inte, de låg säkert längst ner i väskan. Jag tappade tålamodet och skulle vända upp och ner på väskan men slängde ursinnigt handväskan över hela vardagsrummet samtidigt som jag röt till. Stackars katterna sprang och gömde sig helt förfärade och jag satte mig och grät hysteriskt i soffan. Totalt psykbryt. Jag är så så så trött på det här eländet, jag vill inte vara gravid längre!
Lugnt hos barnmorskan
Idag hos barnmorskan visade blodtrycket på 140/80, urinprovet visade samma låga värde så nu kunde barnmorskan konstatera att det är lugnt, jag slipper extra kontroller. Om blodtrycket hade varit 140/90 fler gånger eller gått upp så hade det funnits skäl att fortsätta övervaka det med extra kontroller. Ifall jag kände mig orolig så var jag dock välkommen på fredag för en blodtryckskontroll, men jag föredrog att vara hemma och vila - eller klämma ut en unge! :-)
Idag är det varmt och jag är trött efter en dålig nattsömn, ska vila så gott jag kan för när E kommer hem så ska vi fira vår bröllopsdag. Ett lugnt firande som förhoppningsvis innehåller inslag av räkor för det är jag grymt sugen på!
Idag är det varmt och jag är trött efter en dålig nattsömn, ska vila så gott jag kan för när E kommer hem så ska vi fira vår bröllopsdag. Ett lugnt firande som förhoppningsvis innehåller inslag av räkor för det är jag grymt sugen på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
