Social prestation

Att vara social när jag är trött är en prestation. Igår kväll var jag på tjejmiddag och det var hur trevligt som helst men jag var så trött så att det blev en prestation att hålla ögonen öppna efter kl.21. Jag minns knappt vad jag sa och jag var mer förvirrad än vanligt, hjärnan orkade inte med konversationen. Jag kom hem mellan kl.01-02 och idag är jag helt slut, måste gå och lägga mig igen för att orka med dagens sociala prestation då det är släktkalas. Hela kroppen skriker av trötthet.

RUL

Jag blev mer och mer nervös inför rutinultraljudet och när vi satt och väntade i väntrummet så var barnmorskan rejält försenad och det bara ökade min nervositet. De hade satt upp lappar om att de inte tar i hand pga smittorisken (magsjuka, förkylningar etc) och det kändes jättekonstigt att inte kunna hälsa på henne "på vanligt sätt" när vi kom in i rummet. När undersökningen väl satte igång och jag fick ligga och titta på min skärm på väggen så blev jag väldigt rörd. Jag hade kunnat fällt en tår om jag hade känt mig mer bekväm med barnmorskan men nervositeten och stämningen gjorde att jag höll det inom mig. Barnmorskan var mer korrekt än varm om man säger så. Jag låg iaf och njöt av den vackra filmen som utspelade sig på min skärm. Albert rörde på sig lite grand och verkade njuta av sin livssituation där inne, han såg mycket nöjd och belåten ut. Han utstrålade lugn. Jag frågade barnmorskan att ifall hon råkade se könet så vill vi gärna veta, men hon hänvisade till Östra sjukhusets policy att hon inte fick berätta det. Besviken över det trista svaret visste jag inte vad jag skulle säga, så jag gick tillbaka till att njuta av Albertfilmen. Vi såg Alberts ansikte i profil och jag tänkte genast att han har E´s näsa! :-)
Vi fick hem två foton varav det ena är jättebra och det andra är sådär. Jag är ändå nöjd över RUL:et trots att det inte blev så jättemysigt pga nervositet etc. Jag leker seriöst med tanken att göra en könsbestämning på en privat klinik, jag vill så gärna veta om det är en Albert eller Albertina...

skräckhistorier

Idag fick jag första gången uppleva det när någon börjar berätta om sin förlossning som var en ren skräckhistoria. En dam kom och gratulerade mig då hon sett att jag är gravid. Vi har knappt pratat innan så jag tackade artigt och hon började berätta om när hon fick sin son (som är typ jämngammal med mig). Jag lyssnade artigt men berättelsen blev ju bara värre och värre och till slut började jag må dåligt. Hon berättade om att hon blev inlagd på sjukhus i sjunde månaden på grund av blödningar, att moderkakan låg fel och att det blev kejsarsnitt med för tidig födsel då det var risk för hennes liv. Det är ju inte riktigt det jag vill stå och lyssna på när jag själv är på smällen. Jag började visa att "nu är det nog" genom att börja vända mig mot sällskapet bredvid, för hur säger man till någon som man knappt känner att jag vill inte lyssna på dig längre? Jag blev inte uppskrämd men nog var det obehagligt att lyssna på henne. Tack, men nej tack till såna historier. Det som händer det händer, men jag vill inte höra på skräckhistorier.

smygdricker kaffe

Jag har börjat smygdricka lite kaffe i ren desperation då jag varit för trött. Jag har väl alltid tyckt att färskbryggd kaffe doftar så himmelskt gott men det smakar beskt och äckligt. Det tog ett tag innan jag kunde erkänna för E att jag har börjat dricka små mängder kaffe (typ en halv kopp svart kaffe). Jag och E har tidigare allierat oss på skoj i att vara kaffemotståndare. Får väl se om graviditeten vänder på det till att jag blir en kaffemoster. Ikväll ska vi på bio och för att orka med kvällen, jag är svintrött, så dricker jag lite kaffe.

PS: Jag tänker på att inte dricka kaffe i samband med att jag tar järntabletterna, utan det får gå två-tre timmar emellan. Men än så länge dricker jag ju inte kaffe varje dag, men man vet ju inte vart det här kommer utveckla sig..

Låga blodvärden

Idag gick jag till vårdcentralen då jag inte orkade med att må såhär, jag hade fått tid hos barnmorskan nästa vecka men jag kände mig lätt desperat efter att ha mått dåligt de senaste veckorna. Blodprovet visade 115 i HB, i början av december var det 124, så doktorn skrev ut järntabletter + B12/B6 och folsyra. Gott, nu kanske jag kan börja må lite bättre. :-)

bra dagar och dåliga dagar

Det går verkligen upp och ner. Jag upplevde några bra dagar i början av veckan (och en supermysig) men idag så hade jag huvudvärk hela dagen. Jag känner mig fortfarande inte hundra och vet inte om det är förkylningsbacilusker eller graviditetsåkomma eller en kombination av dåligt immunförsvar på grund av graviditeten, men ont i huvudet har jag. Jag brukar sällan ha ont i huvudet, det är oftast andra krämpor som har vart i mitt liv, så det känns lite ovant (och inte så kul) men det är väl bara att stå ut. Jag är fortfarande förvånad och fascinerad över alla dessa åkommor och uppoffringar vi kvinnor får uthärda för att klämma ut en unge? Dessutom när det inte talas så mycket om det? Antingen så vill kvinnor lida i det tysta och uppvisa en rosaskimrande fasad eller så vill de inte skrämma sina medsystrar? Det är ett mysterium som tål att funderas på.

Föraningar om mysig graviditet

Idag när jag la mig ner för att vila strax före lunch så kände jag någonting i magen som inte var gaser. Jag låg med händerna vilande på magen och plötsligt kände jag klart och tydligt ett eget inre liv därinne som bultade på min mage inifrån. Jag blev alldeles paff, rörd och tårögd. Så där låg jag och upplevde min Albert i magen, det var en helt fantastisk känsla. Jag tänkte att är det det här som andra kvinnor kanske menar när de säger att graviditeten var så mysig? Tidigare har jag ju mestadels bara upplevt alla jobbiga graviditetsåkommor så jag hoppas innerligt att jag får uppleva mer av det här mysiga framöver. Min lilla mysiga Albert.. *kärlek*

Inte ta det för givet

Jag tycker det är skönt att stanna upp och tänka "oj, är jag gravid?" för det hindrar mig från att tänka att allt kommer bli sååå underbart (för det tror jag inte) eller att ta graviditeten för givet. Under lång tid så var jag tveksam till om jag ville bli gravid och få en unge, men så träffade jag min underbara man och sakta men säkert kom barnlängtan (inte över en natt, men den kom iaf). När vi väl försökte bli med barn så var vägen inte så lätt. Jag var gravid för ett år sen men det slutade med missfall och fortsatte med utredning då läkaren blev konfunderad över ngt. När jag nu ser i backspegeln så är jag väldigt glad över att de hittade felet som var en muskelknut, ett s.k. myom, som satt i vägen och som också troligen hade orsakat mina kraftiga menstruationssmärtor. Efter operationen så försökte vi igen och nu är jag gravid. Det är inget jag tar för givet och jag tror inte heller att det kommer bli så lätt, men livet är ju fullt av utmaningar och det är väl det som gör livet värt att leva?

Matinköp

Det sägs ju att de nio månaderna är naturens sätt att ge de blivande föräldrarna tid att förbereda sig mentalt inför det kommande nya livet. Jag tror att tiden även finns för att förbereda hushållskassan för de större matinköpen som kommer. Jag äter mer och mina tankar innan graviditeten att "visst, man äter ju mer men man kan ju se till att äta bra mat som frukt och morötter" kan jag ju bara glömma. Det går inte att fajtas med graviditetshormonerna när de säger att de vill ha ostbågar, då är det bara att be mannen åka å köpa!

Andfådd

Jag trodde inte man kunde bli andfådd bara av att prata såhär tidigt i graviditeten (går snart in i v.18) men ibland så får jag knappt luft när jag ska prata utan måste kippa efter andan mellan meningarna. Det kommer i samband med hjärtklappning och är övergående, läste någonstans att det hade att göra med den ökade blodvolymen som pumpas runt i kroppen. Jag har inte riktigt förstått sambandet ännu men det kanske klarnar.. :-)

personlighetsförändrad?

Jag har allt som oftast haft koll på saker och ting, som arbetsuppgifter och vad som kommer ske i veckan, men nu så är jag helt oorganiserad. Jag glömde bort att jag skulle följa en av de boende till läkaren på praktiken. Visserligen så ordnade det sig ändå då jag trodde det var på tisdag men det var på onsdag (ni ser hur snurrigt det är). En annan gång glömde jag totalt bort att fråga en annan boende om han ville göra de telefonsamtal vi hade pratat om innan. Nu har jag glömt att nämna för handledaren att jag ska till min seminariegrupp måndag morgon och kommer inte till praktiken förrän efter lunch. Än så länge har de haft förståelse men jag vill återfå ordningen och framförhållningen. Som tur är så är handledaren också lite snurrig, men jag planerar att köpa någon slags börs/miniaxelremsväska så jag kan ha med mig en kalender och penna vart jag än går. :-)

Lycka över små saker i livet

Jag har haft mycket fokus på åkommor och graviditetshormoner som ställer till det men jag kan också vara lycklig över små saker. Jag blir så glad efter varje toalettbesök när det fungerar som det ska. Det blir som ett bevis på att mina tarmar funkar som de ska och det gör mig så lättad. Tänk vad glad man kan bli av att lägga en skit! :-))

Dröm om pengahysteri

Det är så många andra som har drömt om bebisar när de är gravida men jag har inte gjort det än, förrän nu i natt. Jag drömde att jag skulle föda och E skjutsade mig till sjukhuset men vi visste inte riktigt vart vi skulle. Till slut vart det Mölndals sjukhus och de bad oss sätta oss ner i ett stort väntrum fullt med kvinnor som snart skulle föda. De frågade E om vi ville ha ett eget rum och jag sa snabbt till honom att "ja, bara det inte kostar mer än 300 kr!" och så gick jag och satte mig på en träbänk med mina värkar. E kom tillbaka med ledsen blick och sa "tyvärr så kostade det 1800 kr", så vi satt kvar i väntrummet. Känslan var lätt desperat för bänkarna i väntrummet var hårda och där satt jag med värkar och skulle föda när som helst. Tanken inför att föda i väntrummet på en träbänk kändes inte så lockande.. :-))

Jag tror jag drömde drömmen för min hjärna ville bearbeta alla privata gravidträningspass och ultraljud som kostar massa pengar som jag hade läst om i ett forum, samt det faktum att vi inte har pengar att lägga på såna grejer. De pengar vi har prioriteras på diverse utrustning som Albert kommer behöva istället. Jag har väl en tendens att jämföra mig för mycket med andra människor och måste påminna mig själv om att pengar är inte hela världen, vi har det bra och kommer kunna ge Albert ett bra liv. :)

Det är bara att lyda

Det låter som att det bara är massa fel på mig hela tiden och jag längtar till en mer smidigare period under graviditeten (om det finns någon?). Idag var jag trött och började känna mig konstig i huvudet så jag gick iväg för att vila, men jag fann ingen ro så det blev bara 10 min vila. Ganska så snart fick jag ont i huvudet men jag tänkte att det går nog över, men huvudvärken ville inte gå över så jag frågade min handledare om de har huvudvärkstabletter på jobbet. När jag skulle gå och ta en tablett så ökade min huvudvärk explosionsartat och jag blev illamående, darrig och alldeles gråtfärdig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen då det kom så fort. Min handledare kom upp till mig och jag berättade med tårar att jag mår jättedåligt. Hon ordnade så att jag fick något litet att äta innan jag fick skjuts hem, de är verkligen oerhört snälla på jobbet. Väl hemma så somnade jag som en stock och nu känner jag mig fortfarande lite sådär, men det är skönt att vara hemma och vila upp sig. Det verkar som att när något händer i kroppen så kommer det mycket fortare nu, verkligen som en explosion, det är inte lätt att hänga med i svängarna. Jag måste nog verkligen tänka på att inte stressa, sova ordentligt, äta bra och röra på mig. Jag trodde jag skötte om mig själv rätt så bra, men Albert tycks kräva mycket - det är bara att lyda! =)

Komiskt med alla symtom

Det blir nästan komiskt med alla symtom/åkommor, nu blöder jag som en stuken gris från tandköttet. Var lugn, det är helt normalt. Någon skulle kunna tappa mitt tandkött på blod känns det som, men det är helt normalt. Barnmorskan och alla graviditetsböcker räknar upp åkommor som kan uppstå under graviditeten och de alla påstår att det är helt normalt. Så om jag skulle ringa barnmorskan och säga att jag har hjärtklappning, yrsel, blöder som en stucken gris, kräks och svimmar så skulle hon svara - ja, just det: Det är heeeelt normalt! :-))

Daglig kamp

Jag har en daglig kamp mot förstoppning. Jag äter yoghurt med psylliumfrön varje morgon, dricker ordentligt med vatten och tar några katrinplommon på kvällen men ändå blir det förstoppning. Inte varje dag, men när det väl händer så är det en plåga att gå på toa. Jag undrar om de som varit gravida kommer ihåg alla de här eländiga sakerna efteråt. Jag kan förstå att bebisen är värd all vånda och besvär innan, men är det verkligen så kul att vara gravid? Det kanske är mysigt att vara gravid sen när man känner bebisen röra sig i magen etc, men nu vet jag inte riktigt. Det är inte så att jag vantrivs med att vara gravid men jag ifrågasätter alla gulliga kommentarer jag hört genom åren om att vara gravid. Jag håller inte med om att det är den där´a rosa himmelska stadiet som vissa påstår. Det enda jag njuter av det är att det är legitimt att vara trött och konstant hungrig. :-)