skräckhistorier

Idag fick jag första gången uppleva det när någon börjar berätta om sin förlossning som var en ren skräckhistoria. En dam kom och gratulerade mig då hon sett att jag är gravid. Vi har knappt pratat innan så jag tackade artigt och hon började berätta om när hon fick sin son (som är typ jämngammal med mig). Jag lyssnade artigt men berättelsen blev ju bara värre och värre och till slut började jag må dåligt. Hon berättade om att hon blev inlagd på sjukhus i sjunde månaden på grund av blödningar, att moderkakan låg fel och att det blev kejsarsnitt med för tidig födsel då det var risk för hennes liv. Det är ju inte riktigt det jag vill stå och lyssna på när jag själv är på smällen. Jag började visa att "nu är det nog" genom att börja vända mig mot sällskapet bredvid, för hur säger man till någon som man knappt känner att jag vill inte lyssna på dig längre? Jag blev inte uppskrämd men nog var det obehagligt att lyssna på henne. Tack, men nej tack till såna historier. Det som händer det händer, men jag vill inte höra på skräckhistorier.