lång latensfas

Natten mot torsdag kl.03 började jag vakna till av förvärkar och gick in på småtimmarna på varktimer.se för att mäta dem, de var med ca 8-12 min mellanrum och jag mådde hyffsat. Glädje och spänning växlade och jag förberedde mig med att bl.a. duscha/tvätta håret. Jag tänkte att Albertina kommer nog den 22 juli och det gav mig hopp och glädje. Men värkarna kom inte så mycket tätare så det var lång väntan, däremot blev de starkare och jag blev tröttare framåt eftermiddagen, så kl.17 åkte vi in till Mölndal för en undersökning även om jag visste att jag skulle med all säkerhet bli hemskickad. Jag var trött och orolig och ville bli nedlugnad av professionell personal och det blev jag. En görgo barnmorska tog hand om mig och kunde konstatera att inget fostervatten har läckt, däremot så gick slemproppen under de två timmar som vi var där. Vi fick åka hem med två Citadon men var välkomna att ringa tillbaka när som helst.

Väl hemma så intensifierades värkarna och kom tätare och starkare, jag kämpade mig igenom dem med E och även om jag visste vid 00-tiden att det inte var dags så orkade jag inte längre utan vi åkte in trots att det bara var 4-5 min emellan. Jag var bara så slut. Blodtrycket låg på 160/100 och de sa att det kan bero på stress, men de tog blodprov för att kolla att de inre organen mådde bra. Bebisen mådde super visade CTG. De undersökte mig och jag var öppen 1 cm men då jag var så trött så beslöt de för att ge mig ngt att sova på, morfinspruta och ett rum på BB för natten tillsammans med E. Himmelriket att få sova! Jag sov som en drogad stock fram till 04 och åt en banan + snickers, men när förvärkarna satte igång och morfinet klingade av så spydde jag upp allt. Fullt normalt sa vår goa sköterskan (en ny kvinna) och jag fick duscha/sova innan det var dags för frukost. Jag tog lite fil och cornflakes men det dröjde inte många minuter innan det kom upp igen, suck. Vi fick ta hissen upp till förlossningen igen där en ny barnmorska undersökte mig (blodtryck, urinprov, CTG). Bebisen mådde super fortfarande. En läkare kom in och sa att de vill hålla koll på mina värden dock då blodtrycket var 130/95 och urinprovet nu visade mer äggvita. Levervärdena var bra men de gör en säkerhetsåtgärd. Vi skulle på vägen hem åka förbi Östra och få instruktioner om hur jag ska samla urin i en dunk (ja, bokstavligen i en dunk!) under ett dygn. Kommer bebisen i natt så ska vi åka in till Östra, får jag symtom (huvudvärk, illamående) så ska vi åka till Östra. Annars, om urinprovet visar okej och bebisen vill komma så är vi välkomna till Mölndal igen.

Vi kom hem 11.30 och jag åt lite kycklingsoppa försiktigt, men det dröjde inte länge förrän det kom upp igen. Suck. Sen dess har jag vilat, tagit förvärkar och druckit äppeljuice och annat försiktigt. Jag har nu fått i mig hallonkräm och lyckats behålla det, gott. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan., Jag lever på hoppet att Albertina vill komma ut okomplicerat det här datumet (23:e) men oron dyker ibland upp att förlossningen blir komplicerad, att jag är för trött och har för lite krafter/näring i kroppen när det väl gäller. Men det enda jag kan göra är att leva här och nu och ta en värk i taget. E och jag tar värkarna rutinmässigt numera och samarbetar. Tiden emellan sover jag, vilar, dricker juice, kissar i dunken eller som nu bloggar. Det börjar bli ruskigt ruskigt tröttsamt detta men vad gör man? Det ligger utanför min påverkan. Så jag bloggar sakligt för min egen bearbetnings skull och för att nära och kära kan få en rapport utan att jag behöver prata i telefon för det orkar jag inte göra med någon just nu. Jag orkar bara skriva lite i taget och ta en värk och sen skriva igen, ser det som en liten underhållning/bearbetning. Nu ska jag sova igen. Jag tar tacksamt emot alla tankar och böner! Kram Minna