Heliumballong och kramper

Jag börjar vänja mig vid de flesta åkommor och oroar mig inte så lätt när jag tänker på att "aaaallt är normalt". Men samtidigt så känns det frustrerande då det inte är kul att dras med olika åkommor utan att få några konkreta råd hur man kan åtgärda dem. Jag skriver ner frågor inför mitt besök hos barnmorskan men jag kan höra hennes röst redan nu "det är normalt". Jag drar en liten uppgiven suck men jag kommer samtidigt inte dra mig för att ställa mina frågor. Hellre ställer jag mina frågor än låter bli, det finns ju en liten potentiell chans att hon har något konkret råd att ge, och finns det en chans så finns det hopp.

Det jag tänker på nu främst är att jag så lätt får kramp i vaderna. Till en början var det bara vissa nätter men nu får jag kramp även vid promenader. Det är inte skönt. Jag har lärt in en reflex om natten att vinkla upp foten så fort jag känner minsta antydan till kramp, det brukar lätta efter ett tag, för annars gör det så ont så jag bara har lust att skrika och gråta rakt ut i natten. Idag när jag promenerade i rask fart till bussen så kände jag hur ont det gjorde i vaderna, jag måste ha sett ut som en stelbent anka där jag rusade fram för att hinna med bussen!! När jag väl kom på bussen så satte jag mig genast och vinklade upp båda fötterna, tack och lov så släppte krampen efter några (långa) minuter.

En annan grej är att min mage har börjat kännas som en heliumballong. När jag sitter ner så känns det skönt att vila ena armen på magen för att trycka ner magen lite för det känns som att den trycker för mycket uppåt annars. Albert har säkert världens heliumparty där inne!! :-D